Corpus computrescat. Min hjärnas inre öga förebådar Min kropp i jord bland alla andra fallna, Hur ben och rötter sakta sammanflätas Till murken väv av klippta ödestrådar. Jag känner bröstet redan börja kallna, Min hud av maskar redan börja ätas. Det börjar i det ögonblick vi fötts, Det sönderfall som gnager oss till döds. Corpus computrescat. En panisk syn som väger tungt som bergen, En tankens tagg som aldrig slutar nöta, En klo som borrar in sig i mitt hjärta, Förruttnelse som sprider sig i märgen. Jag får ett slut på mina tankars röta, På blicken som är skymd av ständig svärta, När tidens gång förverkligat sitt hot Och kroppens rester dricks av trädets rot. Corpus computrescat.