Märklig tycks mig nattens tid Då dunkla skuggor finner liv Jag skönjer en gestalt bredvid Mig själv, men har den liv? I okristlig timma Allsköns ting jag ser Den mörkaste av skuggor Med eld i blick sig sänker ner. En namnlös fasa krälar sakta Mot mig, den tycks mig betrakta Lamslår mig, dess ögon brinner Stumt, mitt skrik i natten svinner... Nu nattens fasa krupit in I själ jag ej kan kalla min Den härskar över håg och sinn Dess själ var en gång min... Så i nattens timmar Blir jag som förbytt Tills min gäst mig lämnar Och nattens mörker åter flytt Stel av skräck då natten stundar, Inför fasans makt jag blundar. Men, min vilja kuvad flyr Fasan åter sinnet styr... Ej längre skönjs i mörkret liv Ty fasan dväljes inuti En själ vars tid för mänskligt liv För alltid tycks förbi Vid morgonbräckning fasan flyr Mitt sinne åter renas Men då solen i västan går ned Skall de tu åter förenas...