Se, Svarta Rudolf dansar Och böjer sin nacke och ler. Han tänker på stormande nätter I Amsterdams glädjekvarter. Han drömmer om flickornas kransar Och svävande bruna ben På stranden av blåa slätter Vid Samoamånens sken. Han böjer sin nacke och blundar I flygande roslagsvals. Så höll han i smäktande lundar Sin arm kring chilenskans hals; Så böjde han krullig hjässa En afton i negerbyn Mot trettonårig prinsessa Med eldsken på ebenholtshyn. Så dansa de svajiga karlar På Malagas vinstänkta redd. Den vitröda tösen bävar, Bedårad, förlorad, förledd. Hon ler i den väldiges nävar åt allt vad han tog och gav, Hon suckar, och vinden svarar Från Ålands jäsande hav.