Dom möttes i ett SAS-plans pentry Mellan Stockholm och Caracas Han hade druckit lite för mycket Och hon väntade sej alltid mycket Hon kallade sej Ida – Ida Lupino Hon sa hon hade varit vid filmen Men inte vilken sorts film Och han frågade inte så mycket Han hade druckit lite för mycket Hon kallade sej Ida – Ida Lupino Dom delade på en taxi Han hade inget hotell som väntade Så hon tog honom till sin syster Som skällde och kysste och sa: Det var så du ville, så du ville, Så du ville ha det Det var så du ville ha det, eller hur? Efter två veckor i trädgården Tog han med henne hem till Spånga Och den svenska himlens stjärnor Lyste över dom båda Hon kallade sej Ida – Ida Lupino Dom hade några klara drömmar Några klara, rena drömmar Så en morgon kom hon hem och slängde En sedelbunt på sängen Hon kallade sig Ida Han kallade henne hora Hon grät att hon bara ville Ville ge honom nånting tillbaka För att han vände sej mot henne och prata För att han aldrig slog tillbaka För att hon inte behövde låtsas Och då såg hon att han skaka Och hon kastade sej mot honom och skrek att: Det var så du ville...