Där går madame Tequila, alltid på språng,
Hon lyser som en stjärna, som Marilyn en gång.
Och jag drabbas jämt av svindel,
När jag liftar mot hennes stad,
Men madame Tequila hon ger mej inget val...
Nej hon ger mej inget val.
I en ledig trädgård, på en tom avenue
En cocktail på stationen under samma paraply.
Vi skonades från vittnen i drömmen om Paris,
Men till vilken nytta, och till vilket pris...
Till vilket pris.
När jag kommer till kritan och kan se skymten av
En räddare i nöden, en korall med DNA,
Då blir jag distraherad, då blir jag en vagabond,
Men för madame Tequila spelar det ingen roll...
Nej det spelar ingen roll.
Min kompass har slutat fungera,
Och min karta är vind för våg,
Jag går genom passagen, förföljd av tunga tåg,
Som det femte hjulet, en försenad kavaljer,
Med kupade händer, som bönar och ber...
Som bönar och ber.
I breven som hon skrivit, kan man se hennes siluett,
Absint och cigaretter, bestulen på sin biljett,
Men i landskap utav oro, omringas hon av glamour
Madame Tequila, hon får aldrig nog...
Nej hon får aldrig nog.