Septemberluften så lätt och andas Den mörka själen har satts fri Allt slets isär när vi förändras Begravt och glömt det som var vi När solen spränger morgondimman Nordanvinden piskar i Två frusna hjärtan så sakta tinar Den själlösas myteri Så tomma ögon försakar tiden Den sista dagen satt frö om framtid Att möta en varmare vår När rösten tystnar fast jag trodde jag hörde Ser bara ryggar som går Låt skuggor falla nu till marken Inget läker öppna sår Det jag fick och det som föll Allt för många nu försvunna år Slipad kniv inväntar striden När gick vi vilse i kvalmiga nätter Hör klockan räknar slag Snart ringer det ut för döda själar Ej värt rädda det som finns kvar Under månen nu jag strövar Höstens kväll så kall och klar När gömda sånger väcks ur dvalan Kedjor sprängs ett ok som var Minnen bleknar där i vinden Ur skärselds flammor nu stiger renad Klar blick från högt kastell Ur sin grav vaknar väsen Bryter fram där ur sin cell Kommer aldrig mer att falla Falla ned i vanans tvång Er krans av stjärnor tänder skyar Nu ekar rena hjärtats sång Den sista tåren saltar kinden