Mitt liv är i nedan och klent mitt verk
En fattige olärd bortrymd klerk
En bortlupen broder bara
Fördömd av kapitlet i Skara
Nu är jag en gammal och böjder man
Åt den onde given av kyrkans bann
För dråp och trilska och kätteri
Och av kungen förklarad för fågelfri
Alltsedan Lasse Kanik jag slog
Har de jagat mig som varg i skog
Det enda som de fann till rätta
Det var min munkehätta
Jag var en dåre och genstörtig munk
Jag tog väl kanske för mången en klunk
I lönn ur herr Abbatis tunna
Och syndade svårt med en nunna
Jag hade armar och ben av järn
Med löskemän slogs jag i var tavern
Med konor och gigare drog jag
Och Lasse Kanik slog jag
Då satte de mig i en nattmörk bur
Sen drev de mig, som när vilda djur
Med längtan att bytet slita
Och riva och gnaga och bita
De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat
Och bitterhet blev till dryck och mat
Jag kände mig död och dömd och såld
En förtappad i satans våld
Mitt hem var byggt i Gehenna
Jag ville mörda och bränna
Men skogens sus och forsens röst
Och morgonens sken, som går upp i öst
Och regnet som i hösten gråter
De gav mig kärleken åter
Och daggen och bäcken och fågelens sång
Och ängens blommor och älgens gång
Och ekorrens glädje i granens topp
De gav mig åter min levnads hopp
Och gav mig åter min ära
Och lärde mig ny en lära
Och människan går på jorden om
Och ingen vet, varifrån hon kom
Och ingen vet, vart vägen bär
Och ingen vet, vad livet är
Och fram genom långliga strider
Så väntar väl bättre tider
När ingen är ond och ingen är god
Men bröder, som kämpar i ondskans flod
Och räcka varandra handen
Att hjälpas åt fram till stranden
Kanske när tusen år har gått
Som skyar över koja och slott
Det kommer i skogen en ryttare fram
Och binder sin häst vid björkens stam
Och gläntar på dörren och tittar in
På torftigheten i hålan min
Och då får han se mitt fattiga pränt
Med vildpenna skrivet på pergament
Då säger han: "Se, han visste, han
Vad som är känt av varje man
Men kostat så långan långan strid
På jorden i långan långan tid
Och ändå var han bara
En fattig munk från Skara!"