Så var då resan slut,
Jag tog av mig skorna och gick ut i natten.
Det föll en sten från mitt bröst,
Jag känner en befriande tröst om natten,
I det osynliga...
Här finns en plats där jag kan vara.
Min låga kommer sakta tillbaka.
Du föll så lätt i mina armar,
I det osynliga...
Vi tar en dag i sänder,
Vid horisontens ände,
Där vi kan andas du och jag.
Vi tar en dag i sänder,
Nånstans där allting vänder,
Där vi kan andas du och jag.
Vi vadar ut i sommarnatten,
Ut i det osynliga.
Vilken lättnad för en man,
Som alltid trott att tid är sand.
Man går så ofta trött och tung,
Har svårt att finna något lugn.
Men i det osynliga,
Där förvandlas all min skuld till aska,
En befriande stund.
Jag kan lämna allting bakom mig,
I det osynliga...
Vi tar en dag i sänder,
Vid horisontens ände,
Där vi kan andas du och jag,
I det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
Nånstans där allting vänder,
Där vi kan andas du och jag,
I det osynliga.
Vi vadar ut i sommarnatten,
Ut i det osynliga.
Vi vadar ut i natten du och jag,
Ut i det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
Vid horisontens ände,
Där vi kan andas du och jag,
I det osynliga.
Vi tar en dag i sänder,
Nånstans där allting vänder,
Där vi kan andas du och jag.
Vi tar en dag i sänder,
Vid horisontens ände,
Där vi kan leka du och jag,
I det osynliga.
Vi vadar ut i sommarnatten,
Ut i det osynliga.