Som kallsvettningar pärlar sig
Nattens frost, av solens första strimma
Ett obevekligt uttryck för rädsla
Alltid slår det till efter nattens sista timma
Det vet lika lite som vi om vad som väntas
Vi kan alltid fråga men aldrig förstå några svar
Som i symbios, utan kontakt
Ändå finns du alltid där
Kallsvetten fryser på min hud nu torr som bark
En ny mening, en ny kropp
Att i nästa dag aldrig vara den samma
Mina hjärtslag slår allt mer sällan
Tungt som tusen stenar
Blodet rör sig allt mer långsamt
Alla sinnen stelnar
Och fryser samman
Du lät mig in i ditt rike
Det jag inget visste om
Nu ingen längre lyssnar till mina ord
Som inte gräver djupt i skogens jord