Över den stelfrusna sårskorpan Som täcker Moders lekamen Ett ting bör modigt vara För att bevandra den slumrande varelsen Den spegelblanka isen Slipad av vind och snö Tycks spegla vinterns ändamål: Av svält och köld ni skola dö! Jag vänder mig mödosamnt om för att Se hur mina spår mig lett Men Moder har täckt mina spår inatt Inför ett dråp ingen kommer att ha sett Plötsligt, framför mig, en uppenbarelse Mitt ansikte under ytan, leende Ett blågrått ansikte påminner mig; Min död är tvinget naturens skeende Så förlorar jag mitt fäste Isen finns ej under mig mer Det svarta vattnet omger mig Jag ej längre månens ljus ser Slutningen går stillheten segrande ur striden; Kylan och vätan har mina krafter bestulit Månen reflektaras i det svarta vattnet I en plats som konungar besvurit