Fjäriln vingad syns på Haga, Mellan dimmors frost och dun, Sig sitt gröna skjul tillaga, Och i blomman, sin paulun; Minsta kräk i kärr och syra, Nyss av solens värma väckt, Til en ny högtidlig yra Eldas vid Zephirens fläkt. Haga, i ditt sköte röjes Gräsets brodd och gula plan; Stolt i dina ränlar höjes Gungande den vita Svan; Längst ur skogens glesa kamrar Höras täta återskall, än från den graniten hamrar, än från yx i björk och tall. Se Brunsvikens små Najader Höja sina gyllne horn, Och de frusande cascader Sprutas över Solna torn; Under skygd af välvda stammar, På den väg man städad ser, Fålen yvs och hjulet dammar, Bonden milt åt Haga ler. Vad Gudomlig lust at röna Inom en så ljuvlig park, Då man hälsad av sin sköna, ögnas av en mild monark! Varje blick hans öga skickar, Lockar tacksamhetens tår; Rörd och tjust av dessa blickar, Själv den trumpne glättig går.