Jag har återsett min första flamma På Lycksalighetens ö vid Ronneby Hon var sig lik, samma friska hy Samma hår av sol och sommarsky Samma ögon, ja hon var densamma Ja, där låg min mångbesjungna flamma Mitt i gröna gräset utan hatt Och hon skrattade sitt gamla skratt Och i famnen sprattlade och spratt Någonting som skrek och sade "mamma" Och det skrek igen och sade "mamma" Som det skriks och sägs vid fyra år Och det sprattlade med ystra tår Och det slet i stackas mammas hår Och fick kyssar av min första flamma Och jag drömde om en kväll på våren Hur vi möttes i en park i smyg Hur ung jag var och dum och blyg Hur vi skildes åt i fläng och flyg När en fågel prasslade i snåren Och jag tänkte det är tid att klaga Jag vill dikta mig en melodi Med all världens vemods vemod i Om min unga dröm som är förbi Om det yngsta i min ungdoms saga Men, o kärlek, jords och himmels under Allt jag kände var ett välbehag Av att se min första flammas drag Lyckliga som fordom än idag Skratta i Lycksalighetens lunder Och jag sade för mig själv: "Anamma Det är underligt med detta här Kanske var jag aldrig ritkigt kär Eller kanske att jag ännu är Kär i dig, min kära första flamma!"