Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar nät,
Jag har så'n re'matist i ryggen å' ont i ena knät.
Nu är jag både trött och tung å' blicken min är slö,
Men jag har också varit ung och trotsat storm och sjö.
Den allara vackraste lilla ungmön som nå'nsin funnits på Kärringön,
Ja hon blev min hon, å' hon var blåögd,
å' hon var fager, ja nästan skön.
Vi pojkar voro så vilda då för se alla ville vi henne få,
Vi slogs och träto, vi sjöng och gräto,
Men jag fick njuta kärlekens lön.
För när vi legat till havs och fiskat, en fjorton da'r i ett enda sträck
Och styde hemåt när vinden friskat med fisken packad inunder däck.
Å' lördagsmånen så stilla sken som den bara kan uti Bohuslän,
Då var det kärlek, då var det dans,
å' då var hon med, ja, jag tror väl de.
Jag haft en egen stilig "koster" som jag kontant betalt,
Nog slog det slint ibland med torsken, men aldrig var det knalt.
En tid så var det ungar sju, som fanns i stugan vår,
Den äldsta han är femti' nu, ja tänk va' åren går.
Den allra fulaste gamla kärring som nånsin funnits på Kärringön,
Ja hon är min hon, men hon är blåögd,
å' tänk jag tycker att hon är skön.
För när man levat ett liv ihop
Och är sammanbunden med sjömansknop
å' man har grälat, å' man har trälat
Så är det skönt med kärlekens lön.
Nu håller hon bara på å' stickar till minsta barnbarnet i Kungälv,
å' hon åt blommorna sina nickar och går och pratar mest för sej själv.
Men varje lörda' vid kaffetår'n,
Vill hon gärna tala om just den vår'n,
Då det var kärlek, då det var dans,
å då hon var min, ja. ja' tror väl de!