Flammende röd i solens sken allena synes flyga Av Hugins ätt mot offersten sin vördnad tyst betyga Ett öga svart nu skådar ner mot skymningsmörka grenar Bergeryggens häll det ser när skuggorna förenar Kraxande hest i aftonljus han vänder in i nattens famn I nordanvindens tysta sus mot varm och säker hemmahamn Längs älvens strand i österled svarta vingar sakta slog På svala brisar uppåt red över Norrlands mörka skog Näckaspel och gygers kall förglöms i frostklädd skymningstid När dimma sveper gran och tall och nattens makt tar vid Oktobermånens trolska ljus beslöjar ödslig rullensstrand Och skänker lugn till bäckars brus i höstfärgade Norrland Solen sig sänkt bak fjällens höjd och kvällningen har inträtt Älvadrottning dansar nöjd på äng som vita dimmor klätt Mot systra horisonter glimrar nattens dunkla stjärnesfär Där månens öga stilla skimrar över trädens knotiga här Norrskenstungor flammar uppå himlavalvets svarta djup Skådas magiskt över stålgrå bergatoppars bråda stup Ännu höres korpens vingar eka tyst i skog och myr Där forsens stämmor stilla klingar innan månskensdimman flyr