När skymningen så småningom sig sänkte
Kom ludna småkryp fram på alla håll
De hade bleka nattögon som blänkte
Och viskade: "Där går ett ensamt troll
Ett ensamt stackars knytt som går och tror
Att han är mycket stark och mycket stor"
Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop
Och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop
Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
"Nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra
Jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
För hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag! "