Det var en gång ett litet knytt som bodde
Alldeles ensam i ett ensamt hus
Han var nog långt mer ensam än man trodde
På kvällen när han tände alla ljus
Och kröp inunder täcket i sin bädd
Och gnällde för sig själv för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora, tunga steg,
Långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg.
Och dörrar stängdes överallt, och alla lampor brann,
Hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet, med att säga ungefär:
På natten blir det hemska mycket värre än det är.