Bort längtande vekhet ur sotiga bröst
Vik bekymmer ur snöhöljda bo
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst
Här är helg, djupt i skogarnas ro
Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
Om kärlek och rosor och vår
Stäm fiolen, Brogren och spela en vals
För spökblåa månlysta snår
Det är mil efter mil till lador och hus
Där frosten går tjurig vid grind
Här är lustigt i stockeldens gula ljus
Som darrar i nattens vind
Du är fager, Brogren, i eldglans röd
Där du gnider din svarta fiol
För mat och för brännvin du glömt all nöd
Och din panna är ljus som en sol
Och Jon, där du sitter vid grytan din
En baron i din mollskinnsskrud
Se, fast åren har garvat ditt sega skinn
I ditt sot är du ung som en gud!
Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man
Som vill alla uslingar väl
Kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan
Och en skål för din gossesjäl!
Och när morgonens stjärnor blekna och dö
Och när ångorna stelna till is
Och när dagningen skälver på myr och sjö
Vi sova på doftande ris
Då sova vi alla på granris tungt
Och drömma om bleka mör
Och snarka och vända oss manligt och lugnt
Medan elden falnar och dör