Tomma steg öfver En frusen mark Kallt och kargt Jag följde min känslas hänförelse En skaldegåfva, Ett griftetal En allé af enar Jag bär numera min egen kista Över svindlande djup Under en nattsky evinnerlig Likt en hägring från En svunnen tid Jag utstrålar inte längre Någon köttslig fägring Jag är Döden Och således mitt eget sändebud Jag är allt, allt liv, all död I allt som var, och är, och Som aldrig blir Jag vandrar ensam Känn hur sorgen utan tröst Förbittrar ditt arma jag I lifvets slutskede, Vi är i samklang Jag är Dödens apostel Och märk väl; Det enda som inte dör, är det som aldrig föddes Jag är Dödens apostel Och märk väl; Det enda som inte dör, är det som aldrig föddes