Jag hafva ridit i vilda stormar Såväl som hetta som kokar blod Tre är de ting som Ebodal forma Häst och båge och svarta lod Vid sidenvägen, är liv förgängligt Ty den är kantad av krigarband Var stam är lysten, var man är vaksam Var lunga plågas av sot och sand När vårat Atland av havet dränktes Tycktes det bättre att ha det torrt I Gobiöknen blott dammet stänkte Dit drogo Hyperboreen bort Men ofta reser väl håg och sinne Till gamla Atland och hur där var Ty seden lever i var mans minne Och svunnen tid tycks mig underbar Det äro sorgligt kvad Hephtaliten Att dväljas uti den bleka värld Där ökenvinden biter graniten Och livet levas för pil och svärd En dag skall hästar mot nordan vandra Och bära med mina söner dit Med hun och kråkfolk och alla andra Med samma kval som en Hephtalit