Jag hafva ridit i vilda stormar
Såväl som hetta som kokar blod
Tre är de ting som Ebodal forma
Häst och båge och svarta lod
Vid sidenvägen, är liv förgängligt
Ty den är kantad av krigarband
Var stam är lysten, var man är vaksam
Var lunga plågas av sot och sand
När vårat Atland av havet dränktes
Tycktes det bättre att ha det torrt
I Gobiöknen blott dammet stänkte
Dit drogo Hyperboreen bort
Men ofta reser väl håg och sinne
Till gamla Atland och hur där var
Ty seden lever i var mans minne
Och svunnen tid tycks mig underbar
Det äro sorgligt kvad Hephtaliten
Att dväljas uti den bleka värld
Där ökenvinden biter graniten
Och livet levas för pil och svärd
En dag skall hästar mot nordan vandra
Och bära med mina söner dit
Med hun och kråkfolk och alla andra
Med samma kval som en Hephtalit