Bullen hade firat och kom halvdöd till sitt knog Ja han mådde som den fyllhund han var "Han har söpit upp sin löning, han har slagits på nån krog Synd om frun hans som ska dras med sådan karl" Men han hörde inte gubbarnas giftiga ord I den blåsiga och råa gryningen Det var en vintermorgon, vinden ylade från nord Över skuldrorna på väderbitna män Och med tunga kalla järn slet man hårt och bestämt Medan snön vräkte virvlande ner Men Bullen stod och yra och man viskade på skämt. "Se, det suger visst i tarmen efter mer!" Och han liknade ett spöke, han var darrande och grå Med kalufsen sin full av snö Och han kämpade med livet och frös fingrarna blå Där han stapplade bland skenor, plåt och strö Men han ville vara ensam så han knatade åstad Ner till byssjan där vid älvens östra strand Och flinande och spefullt stod gubbarna och sa: "Det är nog bäst han tar igen sig lite grand" Och på byssjbänken slogs han sen mot brännvinstörstens klor Och med minnen som for flaxande förbi Han såg kärringen och barnen och han snyftade och svor Han såg hjulet som han var en kugge i Han såg människornas svek mot en broder i nöd Mot en sate som var svagare än dem Han såg dom som svek sin klass när den krävde deras stöd Och ljög sig feta för en kastad judaspeng Allt dansade som trasor för hans plågade syn När han somnade med storvästen på Och där ute steg ett blygrått ljus emot skyn Och från kajen hördes kättinglängor slå Man fann honom på golvet. "Hör, han snarkar som en gris! Du, vakna upp nu, det är midsommar snart!" Men basen skrek: "Nu satan ringer jag efter polis Nu ska han väck och det med en sjujävla fart!" Men då hände något sällsamt i decembermorgonen Och en urgammal vrede släpptes fri Man såg hotfullt, kallt och hårt på sin bas och sade sen: "Dra åt helvete, det här det sköter vi! Men Bullen sov med klädesplaggen klibbande som slem Vid sitt kallsvettigt brinnande skinn "Den stackarn är ju sjuk, vi måste köra honom hem" Sade gubbarna till basen och klev in Och på starka armar lyftes Bullen Johansson opp Hjälptes varligt ut på rangliga ben Och från taket smälte snön i kristallklara dropp Och över bergen syntes solens bleka sken Och med bil gick deras långa och rasande färd Ut till Biskopsgårn på gråa Hisingen Det var fyra tysta män från en karg och kämpig värld Fyra ischiasmärkta, styvlemmade män Och på sjunde våningen hade Bullen sitt hem Och i trappan hördes barnaskrik och gräl "Ta't vackert", sa kamraterna och det lovade han dem Och han tryckte deras händer till farväl