Det var mörkt klockan 6 och jag satt på min buss
Som vanligt på väg hem från mitt jobb.
Det var fullt och på platsen bredvid mig där satt
En man som var klädd som en snobb.
Hans skjorta vit, hans kavaj var korrekt,
Han luktade ändå av svett.
Jag var trött och försökte och tänka på annat,
När han sög på en pepparmyntstablett.
Jag blev klämd mellan mannen och fönstret och sa:
"Förlåt, kan ni flytta Er en bit"?
Då la han ett pekfinger över sin mun,
Och skakade huvet hit och dit.
Jag antog av gesten att mannen var stum,
Det var den ende jag någonsin sett.
Jag mötte hans blick och han nickade vänligt,
Och bjöd på en pepparmyntstablett.
Han tog upp en gammal mobiltelefon,
Och peka' på knappen för "Mute".
Jag minns att jag tyckte det verkade som
Han trodde jag var en idiot!
Han log för sig själv, och han skrattade tyst,
På ett underligt, grymtande sätt.
Sen tystnade skrattet, hans leende dog,
Och han bjöd på en pepparmyntstablett.
När dom stannade bussen på nästa hållplats,
Så hände en underlig sak.
En maskerad man steg på där framme,
Och dessutom flera där bak.
Mannen där framme drog upp en pistol,
Sa till oss att sitta still.
Han ställde sig alldeles bredvid oss,
Och luktade pepparmyntspastill.
Dom maskerade männen gick fram längs gången,
Och skrek på ett främmande språk.
Dom tog våra pengar och smycken och guld,
Och slog vår chaufför med en påk.
Sen tog dom den stumme och hoppade av,
Den stumme skrattade brett.
Han försvann och var borta men kvar på hans plats,
Låg en ask med en pepparmyntstablett.