Låset klickade äntligen till, och dörren öppnades inåt Junker väste ett varningens ord, och kastade sedan in nåt Vi slängde oss alla ner på marken utan något gnäll Trots att vi höll för en hördes sen en smäll Junker repade eld på en sticka, dragen mot ett plån Han kastade in den brinnande stickan, sen sprang vi därifrån Det var Junker, jag och Göran Persson Vi sprang och sprang och stod till slut på en kulle utanför staden Jag ville vila mig en stund, jag hade ont i vaden Junker sa att det gick bra om vi inge pratade strunt Sen tände vi varsin cigarett och kupade handen runt Åtminstone tio män där hälften hade en påk Rusade fram och ställde sig runt oss, nu skulle det bli bråk Det var Junker, jag och Göran Persson Slaget pågick minst en timme och dom var på tok för många Vi stred med tio tigrars styrka, dom tog oss ändå till fånga Dom förde iväg oss ner för gatan, som låg öde denna kväll Sen låste dom in oss i mörkret, i en unken källarcell Dörren var ordentligt låst och väggarna var av sten Då plockade Junker fram en sak som var gömd i hans gren Det var Junker, jag och Göran Persson Föremålet var av svart metall kallades för dyrk Junker sa att den en gång hade tillhört Atatürk Längst fram på verktyget satt en liksom en nål Junker började rota med det i dörrens nyckelhål Han vände och vred i låsets mekanism Så höll han på i flera timmar, full av optimism Det var Junker, jag och Göran Persson