Du trodde, du var säker
Du trodde, du var trygg
Nu ligger du och sprattlar
Som en skalbagge på rygg
Livets autostrada
Där du drog fram i all din glans
Har bli'tt en dammig byväg
Som inte leder någonstans
Du längtar till en ordning
Som inte längre finns
De'e så, det brukar kännas
När ormen ömsar skinn
Världen störtar samman
Livet går i kras
Marken börjar skaka
Och ingenting står kvar
Fördämningarna brister
Vargen slipper lös
Gamla stjärnor faller
Och nya stjärnor föds
Du ser dej om i fasa
Och fattar ingenting
Sådant sker om natten
När ormen ömsar skinn
Du vaknar ur din dvala
Du vaknar ur din dröm
Du förstår att du har sovit
Den omedvetnes sömn
Allt, du ville hålla
Har glidit ur din hand
Huset som du reste dej
Var byggt på lösan sand
Du famlar runt i mörker
Som om du vore blind
Sådant brukar hända
När ormen ömsar skinn
Du står i din förvirring
Ditt hjärta gör så ont
Ditt sinne är förmörkat
Och din hjärna all'es tom
Alla som du älskade
Har redan gett sej av
Varken löften eller lögner
Kunde hålla dom tillbaks
Det finns en tid för glädje
Det finns en tid för sorg
Det finns en tid att öppna sej
Och en tid att vara hård
Natten föder drömmar
Som mörker föder ljus
Och vem kan säkert säga
Hur sanningen ser ut
Kanske kommer dagen
När du dansar kind mot kind
Sådant kan va möjligt
När ormen ömsar skinn