Någon irrar runt och pratar strunt, men ingen har väl riktigt lyssnat
För bland alla ord och mellan raderna finns det där som tystnat
Hans ögon ser rätt tomma ut, men långt där inne sjuder det av liv
Kanske kan det vara så att vi är väck, och han är ett geni?
Tjejen i ett rum bredvid, hon skriker, vill inte känna smärtan
Som kommer från när hon var barn, och hennes pappa stal sin flickas hjärta
Nu har hon massa ärr på sina armar för att kunna härda ut
Och tårarna i ögonen, de verkar aldrig någonsin ta slut
Den gamla farbrorn som snart levt ett sekel verkar mest förvirrad
Han skrattar ofta, säger att för dårar kan det mesta ändå kvitta
Hans fru och dotter kommer hit var dag, för de kan det här med kärlek
Farbrorn blir sitt gamla jag en stund när han känner deras närhet
Killen som är uppvuxen på hem och aldrig någonsin haft en pappa
Skjuter heroin sedan han var femton, och nu vill han bara sjappa
Ser hatet och en rädsla i hans blick, som nog ingen kan förstå
Om man inte själv har blivit sviken gång på gång, i alla år
Själv är jag ett fyllo som fick för mig att jag inte ville vara
Kvar på denna jorden, men någon hittade mig hängandes i snaran
Nu får jag medicin och terapi, och kanske blir jag hel någon gång
Men nu är jag trött, jag somnar in till tonerna av denna sång