Solen gick ned över havets skum och stranden sov Och uppe på bergen stod någon och sjöng När orden föllo i vettnet voro de döda Och sången försvann emellan tallarna och skymningen förde den med sig När allt var tyst, tänkte jag blott På den kvällskumma klippan Jag anade att sången var om något som aldrig, aldrig, aldrig återvänder