Uppå Alpens isbelagda spira
Dit ej någon männskling fot kan gå
Syns alprosens sina stänglar vira
Inn ut i bergets isbelagda vrå
Men i dalen växer och en blomma
Lika skön som Alpens fagra ros
Många friare till henne komma
De alla villa äga dalens ros
Blomman var en ung behaglig tärna
Dotter till den rike Conrad Moor
Henne följde ingen lycklig stjärna
Ty högmod ut i hennes hjärta bor
Så hon tänkte då en yngling sade
Evelin säg vil du bli min brud
Alt mitt guld jag för din fot nedlade
Ock klädde dig i alpens blomsterskrud
Nej hon svarar, ingens möj jag bliver
För nåt han mig först et löfte ger
Det er att han mig en alpros giver
En enda blott, jag fodrar icke mer
Kuno går mot Alpens högsta höjder
Evelyn hon skyndar ned til byn
För att njuta dansens yra fröjder
Alt medan älskarn vandrade mot skyn
Kuno klättrade på bergets klippa
Tills han kom dit blomman slagit ros
Hölt sig fast blott vid en blomsterknippa
Och mot en torva stödde han sin fot
Evelin nu har jag dina blommor
Vad är det, en alpros vit som snö
Evelin ack vänta snart jag kommer
Min Gud jag faller låt mig icke dö
Evelin hon kommer i från gillet
Fick se den döde ock då hon skrek
Store Gud nu har jag själv förspillad
Livet för den som jag älskade
Längre pennan ej fårmår at rita
Om bestraffad kvinnans nyck og mod
Alpens rosor ero ej mer vita
De ble rofärgade av Kunos blod