Så bister kall sveper nordanvinden
Kring stugeknutan i sena kväll
I stugan sitter så blek om kinden
En liten flicka vid spisens häll
Den bleka hyn och de tärda dragen
De vitna tydligt om sjukdom nöd
Ty hennes pappa har hela dagen
På krogen glöm skaffa barnen bröd
I kalla stugan vid fönstret sitter
Bror Axel skådande upp mot skyn
Fast minnets hägring än ljuv än bitter
Omväxlar med för hans inre syn
Fast tåren skymmer hans blick han sjunger
Gråt icke Ester min syster snäll
Snart kommer pappa och då vår hunger
Skall fly sin kos, vi får mat i kväll
Visst minns dog Axel när mamma levet
Hur andorlunda det var mot nu
I kalla vintern vi ej behövde
På pappa vänta, men kära du
Lyft upp mig sätt mig vid fönstret neder
Jag vill så gärna mot himlen se
Där aftonstjärnan sin glans utbräder
Kan hände mamma emot mig ler
Som för hun gjorde jag minn så gärna
När hon om kvällen mig sjung i sömn
Nei se der Axel där föll en stjärna
Så sagde ofta min moder ömt
Att när en stjärna från festet faller
En sjel får flytta til himmlen opp
När jag til mamma går hen då faller
Vel och en stjärna ut ur sitt lopp
Men låt mig blott i din famn få vila
Här er så kollt och jag är så trött
Nu tager Axel sin syster lilla
Då i hans armar hon slumrar sött
Han sitter tyst liksfom för at vakta
Och gungar systern som slumrar änn
Mot himmelen blickar då faller sakta
En liten stjärna från himmelen
En liten stjärna nå sade Ester
Skall falla när jeg går hem til Gud
Så tänkte Axel och skådar efter
Ty lilla Ester hadde ren fått bud
Ty ögat brustet och bläka kinden
Nej mera döljas av sorgens tår
Ej mera isas av kalla vinden
Förklarad Ester för tronen står
Den grymme fader från krogen kommer
Får se sin dotter ren kall och död
Då i hans själ väcktes värklig ånger
Till Jesus flydde ham i sin nöd
Nu aldrig mer han på krogen sitter
Men ofta stödd mot sin vandringsstav
Av ånger fäller han tåren bitter
Vid enkla korset på Esters grav