Törnrosa står i fönstret i sitt slott Om söndagkvällen, slutet av april Stödd på en käpp med törne i sitt hår Där har hon stått och glott i hundra år På väggen slår en klocka hundra år Och det är mörkt och törne skymmer allt Dit kommer ingen in, hon är så len Och ond, hon är sin egen onda fe Om natten drömmer hon ibland en dröm Att någon viskar "Jag ska stanna kvar!" Då vaknar hon och märker att hon drömt Och längtar efter nånting som hon glömt Törnrosa står i fönstret i sitt slott På nedre botten, Bastugatan 3 Bak stängda rutor, ensam får hon stå Och utanför är kvällen full av vår Och måsar hojtar, trasten slår och slår Och det är varmt och allt är fyllt av blått Som sakta djupnar, det ska snart bli natt Då plötsligt fönstret brister med ett skratt Och splitter yr omkring Törnrosas kind Och fötter springer bort så fort de kan Och rummet fylls av vår och kväll och vind Törnrosa står med en tennisboll i hand Bakom en trasig ruta med blå luft Långt bort hör hon en röst - "Nu är jag här, Och jag ska stanna kvar, Törnrosa gå!" Törnrosa vaknar efter hundra år I slutet av april, på ljusa natt Törnrosa stiger ut ifrån sitt hem Hon tar sin kappa, sätter på sin hatt Går bort och kommer aldrig mer igen