Törnrosa står i fönstret i sitt slott
Om söndagkvällen, slutet av april
Stödd på en käpp med törne i sitt hår
Där har hon stått och glott i hundra år
På väggen slår en klocka hundra år
Och det är mörkt och törne skymmer allt
Dit kommer ingen in, hon är så len
Och ond, hon är sin egen onda fe
Om natten drömmer hon ibland en dröm
Att någon viskar "Jag ska stanna kvar!"
Då vaknar hon och märker att hon drömt
Och längtar efter nånting som hon glömt
Törnrosa står i fönstret i sitt slott
På nedre botten, Bastugatan 3
Bak stängda rutor, ensam får hon stå
Och utanför är kvällen full av vår
Och måsar hojtar, trasten slår och slår
Och det är varmt och allt är fyllt av blått
Som sakta djupnar, det ska snart bli natt
Då plötsligt fönstret brister med ett skratt
Och splitter yr omkring Törnrosas kind
Och fötter springer bort så fort de kan
Och rummet fylls av vår och kväll och vind
Törnrosa står med en tennisboll i hand
Bakom en trasig ruta med blå luft
Långt bort hör hon en röst - "Nu är jag här,
Och jag ska stanna kvar, Törnrosa gå!"
Törnrosa vaknar efter hundra år
I slutet av april, på ljusa natt
Törnrosa stiger ut ifrån sitt hem
Hon tar sin kappa, sätter på sin hatt
Går bort och kommer aldrig mer igen