Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor.
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt.
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor,
Men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt
Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst.
Därute doftar det av sommarns alla dofter.
Där är det sommar, men härinne är det høst.
Jag levde lycklig här med dig och mina katter,
Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst.
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig
Förmått at säga nej till någonting som helst.
Och aldrig nekat mig det ena eller andra,
Och levat livet, tills jag krossades en dag.
Det börja med att du bedrog mig med en anna,
En som du sa mar mycket finare än jag.
Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten,
Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän
Tills du bekände att han givit dig på båten.
Då blev det dödstyst här i trädgården igen!
Ifrån den stunden var den mannen dubbelt hatad.
Han hade lekt med dig, med oss et litet slag.
Och jag, jag kände det som även jag var ratad.
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag.
Jag hade hammaren beredd under kavajen,
När han kom ut i sidenscarf och sa: God dag!
Kom in och slå dig ner en stund, så får vi prata!
Jag bare stammade, nu minns jag inte vad,
Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer
Och kunde inte få mig till att säga nej!
Och när vi skildes var vi bästisar och bundis,
Och jag tog saker som du glömt med hem till dig!
Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner,
Jag trampar runt i resterna utav vårt liv.
Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner,
Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv!
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar
Och ta vårt liv och mina katter som de är.
Och trots all kärleks brist och trasighet och fransar:
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!