Han Björn var en stor och fager sven
Till gille han gick en höstlig kväll
Och vinden drog över myr och skog
Då månen sken över gran och häll
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
Nu tystnar brått den susande vind
(Då var honom trolskt i hågen)
Där sjunka två ögon i dina
(Han ser åt skogen och har ej ro)
Och leka så blå en evig tro
(Han går, han lyder det mörka bud)
Då månen sken över gran och häll
(Då månen sken över gran och häll)
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
Så väntar han döden och båren
Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo
Till drömmar i månljus trår hans själ
(Då var honom trolskt i hågen)
Han vesäll åldras i öde bo
(Då månen sken över gran och häll)
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
De bjuda dig domna och glömma
De bjuda dig somna och drömma
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl
Får aldrig det mer tillbaka
Så väntar han döden och båren
Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo
(Då var honom trolskt i hågen)
Så väntar han döden och båren
Han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo